Inne i dimman!

Gabriella Toresson / 18 September, 2017 kl 18:15 / Allmänt
0 kommentarer


Redan, snart slutet på september? Jag räknar ibland bort dagar osv om det händer något roligt.. skulle tex kunna räkna bort den här veckan eftersom min mamma kommer på torsdag och när man har roligt går ju tiden väldigt fort 🙈 


Nåja, det händer inget vidare speciellt i våra liv för tillfället. Var hos doktorn förra veckan och kollade ändtarmen igen och den fick godkänt, men inte mer än så. Fick ny medicin som jag kör på nu. Inget mer kortison iallafall, skönt!  Det är ju inget vidare att fylla sin kropp med. Även om de såklart bara vart lokalbehandling.. 

Läkaren började prata om återkoppling men jag fattade helt ärligt 0,00 av vad han sa. Satt som ett fån där! Det är iallafall inget jag kan göra nu. Vi vill ju absolut ha fler barn (även om de verkar omöjligt) och då ska man ju avvakta alla operationer som görs i buken så länge som möjligt. Jag blev faktiskt väldigt kluven när jag vart på sjukhuset,1000 tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Om de ändå bara fanns ett facit här i livet! 

Tröttheten består och det är nog bara att lära sig att leva med. Får tänka att det "bara" beror på 90 cm tarm fattigare, inflammation i kroppen samt medicinsmaskare. Somsagt så hade det ju kunnat berott på något mycket värre så jag är helt klart lyckligt lottad.
En annan stomiägare sa till mig att man får portionera ut energin till det som är viktigast här i livet. Sant, så sant! 

Sebbe och ilse är just iväg på affären och handlar kvällsfika. Mitt under middagen blev jag sjukt sugen på varma mackor. Vi äter ju näst intill aldrig bröd men idag är jag sjukt sugen på vitt bröd. Haha, i know whats coming.. 🙄😡🥊



En stycke mage..

Gabriella Toresson / 27 Juli, 2017 kl 21:32 / Allmänt
4 kommentarer


Jag kollade igenom sebbes bilder i telefonen häromdagen och snubblade över några bilder han knäppt när jag låg på sjukan. En film också som jag lagt upp på insta, men då kunde man bara lägga ut en som varade i 10 sekunder så av vad jag minns har jag inte sett mer än så. 


Fullständigt fruktansvärt. 

När jag såg bilden när jag ligger helt utslagen med benen så långt uppdragna mot magen de gick för att den gjorde så fruktansvärt ont, blev jag nästan lite tårig. Sebbe frågade när jag såg bilden om jag blev ledsen och jag fick fram "ja, jag blir faktiskt lite ledsen" jag blev ledsen för att jag såg så fruktansvärt uppgiven ut. Som om jag hade gett upp. Dom där 24 timmarna som jag var HELT övertygad om att Ilse skulle få växa upp utan sin mamma är dom mest fruktansvärda jag någonsin upplevt. När jag ringde min syster smått hysterisk och grinade och sa 
-ilse kommer bli utan mamma Iza, jag lovar att nu har jag cancer. (detta var alltså när dom på infektion hade konstaterat att allt mitt bajs var "friskt" alltså inga bakterier i det. Som alla först trodde) 

När jag sedan 24 extremt långa timmar efter fick veta att min tjocktarm "bara" vara helt förstörd kändes de såklart som en befrielse. Även om de 2 efterföljande veckorna skulle bli lika jobbiga. Dock mer fysiskt än psykiskt. Jag visste ju att om de slutade med operation eller ej så var det ju i vilket fall som helst som en miljonvinst. 

Att vara helt övertygad om att ens 2-åring ska bli utan sin morsa är vidrigt, inte något jag önskar någon! 

Men i vilket fall som helst så knyter det sig ofta i min mage när jag ser hur jag själv såg ut och när jag tänker tillbaka på hur mycket jag lidigt över denna förbannade mage. De fem sista veckorna med tjocktarm är såklart nått utöver de vanliga, men även de 10 åren innan har ju vart fruktansvärda. 

I början när jag och Sebbe blev tillsammans och jag jobbade på Trudes, var jag ofta sjuk. Jag förstår verkligen om mina dåvarande kollegor tänkte "men herregud, är hon hemma igen nu. Hon kostar bara pengar" men vaknar man innan väckarklockan av att magen knyter sig och man får springa på toan 5-10 ggr innan ett arbetspass börjar ÄR man inte i skick för att stå och klippa hår. Ingen som inte haft samma sjukdom kan förstå hur ont magen gör. 
Och så ofta jag fått höra när jag valt att avstå saker "men du måste byta fokus, det är bara mentalt" så blir man ju en aning bitter. Även om jag somsagt förstår att en människa som har en frisk tarm inte kan sätta sig in i situationen. 

Att ständigt MÅSTA veta vart närmaste toalett är är psykiskt jobbigt och stressande. 

Förra året innan vår utlandssemester var jag inte förväntasfull och glad innan. Jag var bara stressad över bussresan från flygplatsen till hotellet. Så stressad betalade 900kr för att få välja plats på flyget (närmaste toan såklart) att jag tvingade Sebbe ringa resebolaget och fråga om de fanns toalett på bussen. Och när dom sa nej, då fick jag knata in på flygplatstoaletten på Rhodos och ta på en av Ilses blöjor. Ja, ni hör ju. Helt jävla stört!!! Naturligtvis fick jag göra samma sak när vi skulle in till Rhodos stad och när vi skulle tillbaka till flygplatsen och hem igen. 
Det är säkert något jag skulle ha kunna skrattat åt då, de är ju sån jag är. Men nu blir jag fan ledsen över hur jag låtit min mage styrt över mitt liv. 

Aldrig mer säger jag om det! 🙅🏼👊🏼


kortison och zink!

Gabriella Toresson / 18 Juni, 2017 kl 23:46 / Allmänt
1 kommentarer


Okeej! Nu har ju tiden sprungit på igen. Tänkte berätta om mitt senaste läkarbesök. Det var de mest konstiga läkarbesöket någonsin. Jag hör ju till kirurgmottagningen och dit ringer jag när det är något. Efter jag gjort koloskopi sist sa hon som kollar min ändtarm att jag ska ringa mottagningen om ändtarmen blir inflammerad igen. 


Och de blev den ju så klart direkt efter att jag avslutade min senaste behandling. Så jag ringde kirurgen och sa att jag börjat blöda rätt mycket och ofta och då Fick jag en tid rätt omgående. Iaf så fick jag tis den 15 juni men eftersom vi skulle vara på studentfirande hemma i Sundsvall då så funkade ju inte det. Så fick boka om och då fick jag inte träffa "min" läkare eftersom hon inte hade någon annan tid. 

Det första den nya doktorn frågar mig när hon kommer in är vad hon kan hjälpa mig med. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, det är ju inte jag som är läkare liksom. Jag berättade situationen och hon sa att jag borde bli kallar till medicin och inte till kirurgen. Då förklarade jag att de på medicin säger att jag tillhör kirurgen och när jag kommer dit så säger dom att jag ska till
Medicin. Krångligt värre. 

Efter mycket om och med så ringde denna doktor till någon på medicin som ordinerade ut 8 veckors kortisonbehandling i hopp om att de ska hjälpa. Eller hjälper gör ju alla mediciner jag testat, men så fort jag slutar börjar det om igen. 
Fick dessutom brustabletter för mitt hårtapp, magnesium och zink ska intas 3 ggr om dagen på obestämd framtid. Hoppas de ska hjälpa!

Sen frågade jag också läkaren om de skulle vara helt okej för min kropp om jag skulle bli gravid nu. Eller inte just på pricken idag då men snart. Hon svarade ja men (även hon) informerade om att fertiliteten inte är den bästa när kommer går och dras med en inflammation. Sen kläcker hon ur sig att om jag skulle få ett skov igen (alltså att tarmen blir inflammerad) visar det sig oftast med att tarmen blir trång. Trång tarm = stopp eller tarmvred. Och det skulle vara "en livsfara för dig beroende på hur långt gången du är
Jamen, va bra. Nu blir jag väldigt sugen på att föröka mig ännu en gång. Eller inte 🙈 Vet liksom inte riktigt hur jag ställer mig till det hela nu. Absolut kan jag ju inte gå runt och oroa mig för att de ska hända hela livet men jag vill ju inte dö på cupen, då räcker det med ett barn för min del! 

Hmm.. helt klart en del att fundera över!



Vår tjej som utvecklas i raketfart nu. Så avis på sin kusin Louis som har en bebis! 

"Snart ilses mamma ha bevis i magen" 🤣


Vänder det nu?

Gabriella Toresson / 10 Maj, 2017 kl 18:44 / Allmänt
0 kommentarer


Idag har jag äntliigen fått lite positiva besked från doktorn. Har nämligen fått ett preliminärt svar på kapselendoskopin jag gjorde för ett tag sen och det fanns inga inflarmatoriska förändringar i min tunntarm. Älskade bästa 5-meters tarm vad jag är glad över dig just nu! Jag hade verkligen räknat med att det skulle vara nått vajsing med den faktiskt. 
 
Ändå härligt med lite positivt efter 6 månader med bara massa kaos. Vi snackar nära-döden-sjuk, stomi, vattenskada, en bil som måste lagas för massa pengar, en cysta, upprepade inflarmationer i ändtarmen. Behöver jag fortsätta? 
 
Idag när jag pratat med en från endoskopimottagningen som berättade om provet kom jag ner till Sebbe med tårar i ögonen och sa att tunntarmen var frisk. Haha, tror han blev lika glad som mig. 
Några timmar innan hade jag grinat för att ändtarmen börjat blöda igen och sagt att jag inte orkar med mer motgångar nu.
Men se, då fick man lite medgång. Kanske ska ta och grina lite oftare ;)
Tack för det!
 
 
 
 

Tappa inte hakan!

Gabriella Toresson / 20 April, 2017 kl 16:19 / Allmänt
0 kommentarer


Ni behöver inte dreggla och tänka "hennes mage skulle man ha". Jag förstår, detta är vad man ser framför sig när man tänker beach 2017 ;) 
 
Nu ska jag visa min fantastiska kista igen. 5 månader efter operationen! (fatta FEM månader!!!) 
 
Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga? Det blir vassen i år! 

Lite viktprat!

Gabriella Toresson / 03 Mars, 2017 kl 21:55 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Jag är ju av åsikten av att man inte ska yttra sig så mycket om andras vikt. Det kan såklart göra någon väldigt glad men de kan också såra väldigt mycket. I flera års tid har jag som bekant fått höra hur smal jag ser ut, att jag måste äta mer (trots att jag alltid haft god aptit) osv. 
 
När jag sedan blev sådär megasjuk rasade jag från 46 kilo till 36 kilo på 2,5 vecka. Inte konstigt. Ett dygn på sjukhuset bajsade jag 37 gånger och kräktes några gånger.
Innan jag blev superjsuk har jag aldrig misstrivts med mitt utseende men andra har inte varit tillfredställd med det. 
 
Den 1 decmber kom jag hem på sjukhuset och de som var de värsta jag såg i spegeln var inte det enorma ärret på min mage eller den där satans påsen. De var såklart att jag såg så himla sjuk ut. Jag trivdes inte med hur jag såg ut då och har försökt äta upp mig så gott det går. Dom första 3 kilona gick snabbt, cirka 1 månad. På ilses födelsedag den 29/12 vägde jag 39 kilo. När jag var hemma i Sundsvall sist vägde jag 42 kilo. 3 kilo till som gick på studs, cirka en månad. När jag vägde mig på sjukhuset sist. Alltså 1,5 månader senare hade jag gått upp 300 gram! Alltså, så chockad och arg.
 
 
Visseligen har jag ju börjat röra på mig väldigt mycket mer men jag tycker ju att jag har fått tillbaka en del muskler så det borde ju inte spela någon roll. Jag vill verkligen gå upp i vikt och känna mig stark. Men jag vill gå upp i vikt på rätt sätt. Vill liksom inte ligga i soffan och käka kanelbullar hela dagarna.
Nu vet jag att de kommer ta såå lång tid för mina 4 sista kilon. Men, nu ser jag iallfall inte "sjuk ut" och de känns skönt! Nu ser jag väldigt petit ut bara. 
 
Och just nu tvättas mina nya jenas i 90 grader i hopp om att de ska krympa några storlekar!
 
 
 
Det enda jag önskar är att jag får en stark, frisk och funktionell kropp. Oavsett om den ska väga 42 eller 50kg!

En helt vanlig dag..

Gabriella Toresson / 28 Februari, 2017 kl 17:40 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


 Hello!
 
 
Droppade Ilse på dagis imorse och åkte hem och bytte kläder sen for jag upp på sjukhuset. Surrade lite med min stomisköterska. Har på senaste tiden har riktigt mycket besvär med min ändtarm. Som jag skrivit innan så är den ju fortfarande inflammerad och när jag fick komma hem från sjukan fick jag fortsätta med kortison för att inflammationen skulle lugna ner sig. Det gjorde den men har blivit värre och värre under de senaste veckorna.. Så nu blir det mer kortison i ändtarmen, denna gången inte stolspiller utan nått skum som jag ska spruta upp morgon och kväll. Och på måndag ska jag dit igen så ska de ska kika upp där. Den tiden var iofs redan bokad sedan innan, så nu måste inflammationen kola ner sig så dom kan se ordentligt! Härligt med tarmsjukdomar ändå! 
 
 
Efter doktorsbesöket försökte jag hitta ett apotek som hade det jag behövde, sen for jag till Sats och tränade en sväng innan jag hämtade upp Vilse igen. 
 
Vi for direkt till artisan och åt mellis/fikade, himla mysigt fik här i karlstad. Efter det for vi hem och jag städade undan lite tvätt och städade köket, lagade mat och matade barnet för att avsluta det hela med att duscha fort fiskbullelukten hon fick från lunchen på föris idag. 
 
 
 
Nu ligger vi på ett täcke på vardagsrumsgolvet och kollar pippi! Snart kommer våra tjejer hit och äter sushi och kollar match! Heja fbk!! 
 
 
 
 
 
 

Casall..

Gabriella Toresson / 21 Februari, 2017 kl 13:52 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Som ni vet, jag ju börjat tränat. stenhårt! Nejdå, inte så hårt ändå. Men vill iallfall tipsa om ett par riktigt sköna/bra träningstights! Dessa från Casall är fiffiga för oss med påse på magen. Har man inte det kan dom väl vara bra ändå, om man gillar byxor som är höga i midjan! 
 
Väldigt sköna är de iallafall! 
 
Kanske är de extra höga på mig eftersom jag är väldigt kort. Men somsagt, väldigt sköna! 
 
Finns att köpa ↓
http://nelly.com/se/kläder-för-kvinnor/sportkläder/tights-byxor/casall-873/sculpture-high-waist-873845-14/

Föris för att träna?

Gabriella Toresson / 18 Februari, 2017 kl 15:07 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Hur viktig är en själv i ens eget liv egentligen? När jag kom från sjukan och mådde pyton tänkte jag "nu ska Ilse börja på dagis och jag ska träna varje dag så kroppen klarar av allt som jag vill att den ska klara av" nu mår kroppen helt okej så länge jag inte gör för stora utsvävningar så nu har det som kändes så självklart börjat kännas som en klump i magen. Varje gång jag lämnat en ledsen ilse på föris för att åka och försöka få någon rätsida på den här kroppen har jag så sjukt dåligt samvete. Jag är verkligen en sån förälder som jag själv höjde på ögonbrynen åt. En sådan som lämnar barnen på föris för att åka och träna . 


Min kropp är inte som den var innan. Jag tar mig knappt uppför trappen med Ilse i famnen, om jag går för långt måste jag vila för jag får så jäkla ont i ryggen. Alltså, så vill man inte att kroppen ska bete sig när man är 25 år. Jag måste och vill få ordning på kroppen. Den ska orka leka, gå i skogen, bli gravid och framför allt palla att vara gravid i 9 månader någon gång i framtiden. Den skulle absolut inte gå som det ser ut nu. 

Varför kan man inte bara för en gångs skull se till sitt eget bästa utan att behöva känna sig som en skit gentemot sitt/sina barn?!



Ett stycke ärr!

Gabriella Toresson / 10 Februari, 2017 kl 19:13 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Här har vi magen, ganska precis 10 veckor efter att jag var uppfläkt på mitten. (Ni som inte hängt med kan läsa under katerogrin Ulcerös kolit) Den var ju helt klart snyggare innan men den är ändå bättre nu! Tummen upp för det. Hoppas dock att det blir mindre synligt med tiden!
 
 
 
 

Hatkärlek..

Gabriella Toresson / 08 Februari, 2017 kl 16:45 / Ulcerös Kolit
1 kommentarer


Den här bilden får mitt 25-åriga hjärta att explodera. Sådan knasig hatkärlek till den påsen på magen. Jag är evigt tacksam för att du räddade mitt liv samtidigt så blir jag så besviken på min kropp som inte kunde hålla sig frisk. Det stod mellan att operera bort tjocktarmen eller låta den spricka och sedan dö, typ. Så jag hade inget val. Därför Rune, tack för att du har räddat mig, tack för att Ilse får ha en frisk mamma i många många många år till. 
Jag hatälskar dig -v-
 
 
 
 

Lycka över en helt vanlig semla...

Gabriella Toresson / 03 Februari, 2017 kl 21:09 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Ja, tänk vilken lycka att man helt plötsligt kan äta en semla OCH gå på stan efteråt utan att behöva vara livrädd att bajsa ner sig! Det är vad jag kallar livet hörrni! 


Fredag idag alltså. Ingen jätte fredagskänsla här hemma eftersom min make inte har lediga helger men fredagar betyder ju i vilket fall som helst myskväll med godis. Ilse somnade sittandes i soffan 18.45 så sen dess har jag och haft egentid (dvs suttit i varsin soffa o glott i varsin telefon) Fast en släkting till mig hemma i sundsvall säger att det kallas för vuxentid och inte egentid eftersom man fortfarande är bunden till hemmet. Hehe.. Nåja, det är så nära egentid vi kommer iallfall. 

Nu har precis sebbe kommit hem från hemmakväll med en karrapåse så nu ska vi nog slå på en film som sebbe garanterat kommer somna till. 




En fråga.

Gabriella Toresson / 11 Januari, 2017 kl 19:29 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Jag undrar egentligen, om man får fråga en så personlig fråga, är det så att du ska ha Rune på magen permanent eller går det att operara tillbaka tarmen senare i livet? Vet inte hur sånt här fungerar så förlåt för min mycket konstiga fråga. 
Massa kramar!
 
Svar:  Hej! Bra fråga! Man kan "koppla" ihop allting sen med något som kallas bäckenreservoar. Dock måste det göras när man har skaffat barn färdigt för efter en sådan operation kan man inte "bära" barnet. Alltså blir man gravid så skulle de allra troligast sluta med missfall för att kroppen inte funkar som den ska. 
 
Info från mag- och tarmförbundets hemsida!
Vad är en bäckenreservoar?
Bäckenreservoar är en operationsmetod som innebär att man tar bort tjocktarmen och ändtarmen och istället skapar en behållare av tunntarm som läggs i lilla bäckenet – en bäckenreservoar. Reservoaren ansluts till ändtarmsöppningen. Därmed leds avföringen ut den vanliga vägen.

Operationsmetoden infördes under 1970-talet. Idag genomförs i Sverige cirka ett 100-tal bäckenreservoaroperationer per år.

 


Nyårsstass!

Gabriella Toresson / 05 Januari, 2017 kl 22:07 / Allmänt
3 kommentarer


Någon modetjej blir jag aldrig. Men var inte klänningen jag hade på nyår trevlig?
Från märket Dry Lake! 
 
Och till alla som undrar hur Rune ser ut under kläder! Voila, där under är han! 
 

Toppar och dalar, hit och dit.

Gabriella Toresson / 05 Januari, 2017 kl 21:38 / Ulcerös Kolit
2 kommentarer


Vi alla har dem någon gång, toppar och dalar. Jag tycker ändå att jag som en nyligen stomiopererad  25-åring haft otroligt få dalar. De få jag haft har kanske varit de djupaste dalarna jag någonsin haft. Jag har haft ett mycket dal-fritt" liv och det får man ju tacka gudarna för, så egentligen är kanske de dalar jag haft på sista tiden inte särskilt djupa. 
 
Ibland när jag kommer på mig själv gnälla eller tycka synd om mig själv pga ni vet vad, så brukar jag nästan skämmas över mig själv. Hur kan man som en fullt frisk person gnälla över nått så fånigt som en påse på magen. Det finns ju alltid alltid någon som har det värre än vad jag har. Kan man ens säga att jag har det dåligt? Min kropp har inte mått såhär bra på många många år. Så länge jag kan minnas har jag faktiskt haft knas med magen. Man kan helt enkelt säga att jag inte minns sist min kropp mådde såhär prima!
 
MEN jag önskar SÅ fruktansvärt mycket att den hade fungerat som den ska utan allt detta. Och jag blir så fruktansvärt ledsen, grin-ledsen till och med, när jag tänker på allt jag och denna stackars kropp har fått stå ut med de senaste åren. Jag har svårt för att tillåta mig själv  att vara ledsen faktiskt eftersom att det alltid finns någon som tänker "tänk om jag kunde byta med henne, hon ska vara glad att att det bara var...." och som jag sa, då får man skämmas. Jag är så tutelad till detta, 6 av 7 dagar är allt topp och jag tycker det är fantastiskt att slippa ha ont i magen, kunna gå ut utan att fundera på om man ska bajsa ner sig innan man kommer hem igen och äta vad jag vill utan att behöva spendera natten på toan. Men sen kommer den sjunde dagen och allt känns skit, jag vill bara att någon ska väcka mig ur den knasigaste mardrömmen jag någonsin haft. Önskar att jag kunde få titta mig i spegeln utan en stor grå påse på min högra sida osv osv...
 
Att vara en magmänniska är ju aldrig roligt, speciellt kanske inte som tjej. Nu är ju jag som jag är och det är ju verkligen en himla tur. Men om jag hade varit lite mer finkänslig hade jag aldrig någonsin kunnat träffa Sebbe. Ni vet när jag skulle börja sova över hos han, det var ju inte så att jag kunde hålla mig ett dygn om jag blev bajjig. Vi snackar 30 sekunder annars skulle jag ha skitit i trosorna.  Och det är ju inte så ärtigt, varken att skita ner sig eller  att säga att man måste gå på toa för tionde gången den dagen. Och speciellt inte till någon man är nykär i. Så varje gång jag behövde gå på toa körde jag in Sebbe i sovrummet och slog på högsta volym på sterion. Så många gånger Sebbe fick äta sin frukost i sängen den första tiden. 
 
Jag tror att folk tror att dom förstår hur jag och min mage har mått men helt ärligt så tror jag inte att någon som inte varit med om det själv förstår hur fruktansvärt dåligt jag har mått. Så många förmiddagar och nätter jag spenderat på toaletten, i princip dubbelvikt och med käkarna hårt ihopbitna pga smärta. 
 
 
Man ska passa sig för att gnälla. Det finns alltid någon som har det värre! 
 
Sebbe gjorde ett tappert försök i USA att få min mage att bli en normal sådan.
 

Kort, smal, tjock eller lång..

Gabriella Toresson / 04 Januari, 2017 kl 23:22 / Ulcerös Kolit
4 kommentarer


Jag har alltid varit en liten person. Både smal och kort. De senaste åren har jag vägt cirka 46-48 kg, det har vart min normala vikt. 

Förutom de senaste veckorna har jag aldrig sett mig som FÖR smal. Jag har ändå tyckt att jag har vart lagom smal och lagom lång. Okej, de där sista var ljug. Lagom lång har jag aldrig sett mig som. 

Men i vilket fall som helst, förra årets nyårslöfte var att gå upp till 50 kg, men nu när jag har funderat på det såhär i efterhand var det nog mest för att jag skulle få slippa höra folks otroligt osmakliga kommentarer kring hur jag såg ut, inte för att jag själv misstrivdes med den kroppen som jag hade. 

Efter min graviditet fick folk för sig att jag vägde så väldigt mycket mindre än innan, vilket inte stämde, snarare lite mer än innan. 
Men i vilket fall som helst så kommenterar man inte andras kroppar med citat som dessa:
1. Du, det är nästan ingenting kvar av dig nu.
2. Du ser nästan anorektisk ut nu.
3. Ska du inte äta lite till, det behöver du.
4. Du äter väl ordentligt.
5. Nu kommer benranglet.

Vissa av dessa kommentarer är säkert i all välmening. Men man blir inte glad. Känner man att man är orolig för någons hälsa blir den knappast bättre av någon av  kommentarerna ovan. Jag blir matt. Nu, när jag vart så jäkla dålig och gått ner i vikt pga det tycker man ju att folk borde ha vett nog att inte slänga ur sig vissa saker (speciellt om man vet att personen i kroppen inte alls trivs) men ändå berättar folk hur smal man blivit osv. Jag får lust att skrika "TACK FÖR PÅMINNELSEN, JAG HADE NÄSTAN GLÖMT ATT JAG LÄMNADE 10 PÅ SJUKHUSET"

När jag i 1 års tid kämpat för att gå upp i vikt och läkarna berättar att jag inte klarat av att göra det för att min kropp har varit FÖR sjuk för att kunna ta upp näringen i maten under flera års tid så får jag typ en klump i magen.. Tänk om alla dessa åsiktsmaskiner hade vetat det innan, hade de ändå fällt kommentarer angående mitt utseende och min kropp?

Kan inte alla bara få se ut hur man vill, utan att få höra det? Så länge man mår bra inuti kan väl inte resten spela någon roll?



Det hände mig!

Gabriella Toresson / 30 November, 2016 kl 17:14 / Ulcerös Kolit
1 kommentarer



En bättre dag!

Gabriella Toresson / 29 November, 2016 kl 17:23 / Ulcerös Kolit
2 kommentarer


Gårdagen var ett brutalt krig, som alla hade förberett mig på. De kopplade ur ryggmärgsbedövningen och smärtan var ett faktum. Hela dagen från typ 11-01 är en som stor tjock svart smärtsam dimma. Runt 01 fick jag en annan form av smärtstillande tablett eftersom de jag fått under dagen uppenbarligen inte funkat och den gjorde susen. Sov till klockan 6, då fick jag alvedon och sov vidare till 8.30 ungefär.

Den här dagen har varit så mycket bättre. Kände mig så jäkla less imorse men efter ett rätt långt snack med kirurgen så kände bara att nä, nu jävlar. Jag krigade mig in i duschen och tvättade mig och gjorde mig klar för dagen. Att duscha, tvätta håret och klä på sig kan vara så brutalt jobbigt är svårt stt förstå. Men jag gjorde det och jag kände mig så jäkla grym efteråt. Jag har klarat mig på alvedon under dagen också så de känns skönt. Självklart kommer de säkert komma en lite dal igen då jag kanske kommer behöva ngt starkare men fram tills dess så njuter jag av att ha smärtorna något så när under kontroll.

Är ju verkligen inte smärtfri, jag ser ut som en räka i hållningen när jag går men jag tar mig iaf ut på lite småturer. Man kan inte begära så mycket mer just nu..


Det går framåt!

Gabriella Toresson / 27 November, 2016 kl 19:00 / Ulcerös Kolit
1 kommentarer


Faktiskt går dagarna ändå rätt fort här på sjukhuset. Jag har ju mycket besök och är rätt sliten fortfarande. Försöker vila så mycket det går men vill ändå komma upp på benen så fort jag får möjlighet. Men det är ju inte så roligt att gå i korridorerna här själv. Men när jag har sällskap så blir de lite roligare. Idag har jag vart till stora entrén hela 2 gånger. Jobbigt men värt. Känner mig grym varje gång jag kommer tillbaka till rummet.

Såklart är det lång väg tillbaka mot för hur jag var innan men det är på gång. Jag känner det. Gårdagens matchvikt låg på 37,5 kilo och det är ju verkligen helt galet! -10 kilo på cirka 2,5 veckor! Men när man inte har fått behållt någon mat överhuvudtaget och bara legat så får man väl förstå att kroppen tar stryk.

Jag och Rune (min nya livskamrat, påsen alltså) har faktiskt börjat komma överrens. Har inga problem att tömma osv. Som jag sa innan så är jag verkligen inte känslig mot bajs och de är ju himla tur. Väldigt smidigt sätt att bajsa på måste jag ändå få säga.

Har dock inte kommit så långt som att byta påsen själv ännu men de kommer. Tunntarmen som sticker ut från magen ska liksom pillas in i ett hål i påsen så den hamnar rätt och jag tycker de känns lite kusligt att vara där och peta fortfarande. Men de har ju bara gått 3 dagar och de blöder ju fortfarande därifrån. Så när påsen ska bytas är de som koagulerat blod runt hela "gelehallonet". Ja, det ser ut som ett litet geléhallon faktiskt, lite större men ändå likt.

Idag har jag äntligen fått träffat min lilla älskling också. Hon har ju fått komma när hon velat men jag har vart helt slut sen operationen så jag har helt enkelt inte orkat. Men idag har vi gosat och det har vart helt ljuvligt! ❤️ Fasen vad man älskar sina ungar alltså! Bästa medicinen helt klart!

Inatt hoppas jag på att få sova lite bättre så man får ny energi till imorgon. Det behövs!

Imorgon ska jag nog kunna gå runt utan gåstödet, men de är skönt att ha om man blir trött.


Smärtlindring!

Gabriella Toresson / 27 November, 2016 kl 12:50 / Ulcerös Kolit
0 kommentarer


Här sitter jag med ryggmärgsbedövningen inkopplad i ryggen. Känns skönt att ha den där. Vet ju inte hur jag skulle känna utan den och jag är fullständigt livrädd inför imorgon då dom ska koppla bort den! Gode Gud låt smärtan vara under kontroll till imorgon!


Tidigare inlägg