Redan, snart slutet på september? Jag räknar ibland bort dagar osv om det händer något roligt.. skulle tex kunna räkna bort den här veckan eftersom min mamma kommer på torsdag och när man har roligt går ju tiden väldigt fort 🙈 

Jag kollade igenom sebbes bilder i telefonen häromdagen och snubblade över några bilder han knäppt när jag låg på sjukan. En film också som jag lagt upp på insta, men då kunde man bara lägga ut en som varade i 10 sekunder så av vad jag minns har jag inte sett mer än så. 

Okeej! Nu har ju tiden sprungit på igen. Tänkte berätta om mitt senaste läkarbesök. Det var de mest konstiga läkarbesöket någonsin. Jag hör ju till kirurgmottagningen och dit ringer jag när det är något. Efter jag gjort koloskopi sist sa hon som kollar min ändtarm att jag ska ringa mottagningen om ändtarmen blir inflammerad igen. 

Vår tjej som utvecklas i raketfart nu. Så avis på sin kusin Louis som har en bebis! 

Hur viktig är en själv i ens eget liv egentligen? När jag kom från sjukan och mådde pyton tänkte jag "nu ska Ilse börja på dagis och jag ska träna varje dag så kroppen klarar av allt som jag vill att den ska klara av" nu mår kroppen helt okej så länge jag inte gör för stora utsvävningar så nu har det som kändes så självklart börjat kännas som en klump i magen. Varje gång jag lämnat en ledsen ilse på föris för att åka och försöka få någon rätsida på den här kroppen har jag så sjukt dåligt samvete. Jag är verkligen en sån förälder som jag själv höjde på ögonbrynen åt. En sådan som lämnar barnen på föris för att åka och träna . 

Ja, tänk vilken lycka att man helt plötsligt kan äta en semla OCH gå på stan efteråt utan att behöva vara livrädd att bajsa ner sig! Det är vad jag kallar livet hörrni! 

Jag har alltid varit en liten person. Både smal och kort. De senaste åren har jag vägt cirka 46-48 kg, det har vart min normala vikt. 

Gårdagen var ett brutalt krig, som alla hade förberett mig på. De kopplade ur ryggmärgsbedövningen och smärtan var ett faktum. Hela dagen från typ 11-01 är en som stor tjock svart smärtsam dimma. Runt 01 fick jag en annan form av smärtstillande tablett eftersom de jag fått under dagen uppenbarligen inte funkat och den gjorde susen. Sov till klockan 6, då fick jag alvedon och sov vidare till 8.30 ungefär.

Den här dagen har varit så mycket bättre. Kände mig så jäkla less imorse men efter ett rätt långt snack med kirurgen så kände bara att nä, nu jävlar. Jag krigade mig in i duschen och tvättade mig och gjorde mig klar för dagen. Att duscha, tvätta håret och klä på sig kan vara så brutalt jobbigt är svårt stt förstå. Men jag gjorde det och jag kände mig så jäkla grym efteråt. Jag har klarat mig på alvedon under dagen också så de känns skönt. Självklart kommer de säkert komma en lite dal igen då jag kanske kommer behöva ngt starkare men fram tills dess så njuter jag av att ha smärtorna något så när under kontroll.

Är ju verkligen inte smärtfri, jag ser ut som en räka i hållningen när jag går men jag tar mig iaf ut på lite småturer. Man kan inte begära så mycket mer just nu..

Faktiskt går dagarna ändå rätt fort här på sjukhuset. Jag har ju mycket besök och är rätt sliten fortfarande. Försöker vila så mycket det går men vill ändå komma upp på benen så fort jag får möjlighet. Men det är ju inte så roligt att gå i korridorerna här själv. Men när jag har sällskap så blir de lite roligare. Idag har jag vart till stora entrén hela 2 gånger. Jobbigt men värt. Känner mig grym varje gång jag kommer tillbaka till rummet.

Såklart är det lång väg tillbaka mot för hur jag var innan men det är på gång. Jag känner det. Gårdagens matchvikt låg på 37,5 kilo och det är ju verkligen helt galet! -10 kilo på cirka 2,5 veckor! Men när man inte har fått behållt någon mat överhuvudtaget och bara legat så får man väl förstå att kroppen tar stryk.

Jag och Rune (min nya livskamrat, påsen alltså) har faktiskt börjat komma överrens. Har inga problem att tömma osv. Som jag sa innan så är jag verkligen inte känslig mot bajs och de är ju himla tur. Väldigt smidigt sätt att bajsa på måste jag ändå få säga.

Har dock inte kommit så långt som att byta påsen själv ännu men de kommer. Tunntarmen som sticker ut från magen ska liksom pillas in i ett hål i påsen så den hamnar rätt och jag tycker de känns lite kusligt att vara där och peta fortfarande. Men de har ju bara gått 3 dagar och de blöder ju fortfarande därifrån. Så när påsen ska bytas är de som koagulerat blod runt hela "gelehallonet". Ja, det ser ut som ett litet geléhallon faktiskt, lite större men ändå likt.

Idag har jag äntligen fått träffat min lilla älskling också. Hon har ju fått komma när hon velat men jag har vart helt slut sen operationen så jag har helt enkelt inte orkat. Men idag har vi gosat och det har vart helt ljuvligt! ❤️ Fasen vad man älskar sina ungar alltså! Bästa medicinen helt klart!

Inatt hoppas jag på att få sova lite bättre så man får ny energi till imorgon. Det behövs!

Imorgon ska jag nog kunna gå runt utan gåstödet, men de är skönt att ha om man blir trött.

Här sitter jag med ryggmärgsbedövningen inkopplad i ryggen. Känns skönt att ha den där. Vet ju inte hur jag skulle känna utan den och jag är fullständigt livrädd inför imorgon då dom ska koppla bort den! Gode Gud låt smärtan vara under kontroll till imorgon!