Faktiskt går dagarna ändå rätt fort här på sjukhuset. Jag har ju mycket besök och är rätt sliten fortfarande. Försöker vila så mycket det går men vill ändå komma upp på benen så fort jag får möjlighet. Men det är ju inte så roligt att gå i korridorerna här själv. Men när jag har sällskap så blir de lite roligare. Idag har jag vart till stora entrén hela 2 gånger. Jobbigt men värt. Känner mig grym varje gång jag kommer tillbaka till rummet.

Såklart är det lång väg tillbaka mot för hur jag var innan men det är på gång. Jag känner det. Gårdagens matchvikt låg på 37,5 kilo och det är ju verkligen helt galet! -10 kilo på cirka 2,5 veckor! Men när man inte har fått behållt någon mat överhuvudtaget och bara legat så får man väl förstå att kroppen tar stryk.

Jag och Rune (min nya livskamrat, påsen alltså) har faktiskt börjat komma överrens. Har inga problem att tömma osv. Som jag sa innan så är jag verkligen inte känslig mot bajs och de är ju himla tur. Väldigt smidigt sätt att bajsa på måste jag ändå få säga.

Har dock inte kommit så långt som att byta påsen själv ännu men de kommer. Tunntarmen som sticker ut från magen ska liksom pillas in i ett hål i påsen så den hamnar rätt och jag tycker de känns lite kusligt att vara där och peta fortfarande. Men de har ju bara gått 3 dagar och de blöder ju fortfarande därifrån. Så när påsen ska bytas är de som koagulerat blod runt hela "gelehallonet". Ja, det ser ut som ett litet geléhallon faktiskt, lite större men ändå likt.

Idag har jag äntligen fått träffat min lilla älskling också. Hon har ju fått komma när hon velat men jag har vart helt slut sen operationen så jag har helt enkelt inte orkat. Men idag har vi gosat och det har vart helt ljuvligt! ❤️ Fasen vad man älskar sina ungar alltså! Bästa medicinen helt klart!

Inatt hoppas jag på att få sova lite bättre så man får ny energi till imorgon. Det behövs!

Imorgon ska jag nog kunna gå runt utan gåstödet, men de är skönt att ha om man blir trött.