Alltså, man ska ju inte gnälla. All hjälp jag fått här från alla har vart helt fantastiska! Alla sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och kirurger har vart helt övergrymma.

Men sjukhusmat när man försöker gå upp i vikt alltså. Den har ändå vart helt okej, de måste jag ändå säga. Men idag när köttsoppan kom in ville jag bara grina och ringa efter en pizza.

Någon som vill dela? 😊

En mindre bra natt inatt. Klockan är 06.55 och de känns som att jag sovit med ett öga öppet hela natten.. Runt 23 släckte vi lampan (Sebbe sover med mig på sjukan inatt) och jag låg och vände och vred på mig lääänge.

Kände ett konstigt tryck i rumpan (sorry, men detta skulle vara detaljer. I told you) Eftersom ändtarmen fortfarande är kvar i min kropp (hela tjocktarmen är ju bortopererad) och fortfarande är inflammerad så kan ändtarmen utsöndra var och sånt fräscht om jag förstått det rätt. Alltså, var i arlset som vill ut. Men jag kan inte trycka? Den reflexen har liksom försvunnit ur min kropp. Sjuk obehaglig känsla när man känner att något vill ut men man kan inte. Vid 01.00 tänkte jag att jag aldrig skulle kunna somna med trycket i mitt anus så jag fick klicka på larmknappen och säga att dom helt enkelt får hjälpa till att tömma. Dom gjorde samma dagen efter operationen också. Ja, så jag får lägga till mig på sidan och dom kör upp ett plaströr och trycker in koksalt och väntar på ett baksug.

Haha, Alltså prisa baksug!! Ut kom var och blod och jag kände att trycket släppte lite iaf. Sebbe låg mitt emot mig och glodde telefonen samtidigt som sjuksköterskorna grejade med min bakdel, perfekt för kärlekslivet det 😄 Tur att jag och Sebbe är som vi är. Kiss och bajs är verkligen ingenting som rör oss i ryggen.

Fram till klockan 05.00 sov jag halvt som halvt och då kom sköterskan in och tog alla prover. De tar puls, syresättning och blodtryck tror jag. Sen dess har jag vart vaken. Jag har försökt med allt för att kunna sova. Lyssna på pod, lyssna på musik osv. Men de GÅR inte. Blir galen. När man är så trött så att det bara låser sig liksom. Så störigt. Men jag får iallfall ligga här bredvid min älskade man och höra hans andetag, som jag saknat det ❤️

Iallfall, ni som har hundar och får gå på sån analtömning vet kanske vad jag pratar om, det är säkert ungefär samma sak. Tur man inte är blyg! 🙈

Som jag sa innan. Det kommer bjudas på info och bilder här. Mest för mig egen skull, för att man ska kunna gå tillbaka och titta och minnas. Men det kanske kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Det kan man hoppas!

Nåja, vart var vi!
Jo, jag gjorde koloskopin och läkarna blev förvånad över hur det såg ut inuti min mage. Jag har ju för det mesta brutalt ont i magen men jag antar att min mage liksom har blivit van det. Hade jag åkt till doktorn tidigare hade förmodligen resultatet blivit en annan. Men 5-10 toabesök med brutal smärta har liksom vart min vardag i flera års tid.

Efter koloskopin ville de avvakta några dagar för att se ifall kortisonet och den andra medicinen hjälpt. Torsdagsmorgon (alltså 6 dagar senare) skulle en ny koloskopi göras för att se resultatet av medicinen. På torsdagsmorgon kom en kirurg in och sa "vi hoppar koloskopin, vi ser på ditt "avföringsschema" att den inte hjälpt och att jag fått så mycket morfin för att kunna hantera smärtan. En påse på magen skulle de alltså bli. Självklart blev man ledsen. Det är ju en stor kroppslig förändring på min kropp. Men å andra sidan, så hade jag inget val.
Klockan var runt 9 på morgonen när kirurgen kom in och berättade. Sen fick jag duscha och tvätta mig med sån sprit sen ner på operation. Allt gick väldigt fort när de väl vart bestämt så man hann inte tänka så mkt.
Nere på operationen fick jag en ryggmärgsbedövning som jag fortfarande har kvar, som skickar in små doser i min kropp med smärtlindring med jämna mellanrum.
När jag vaknade upp kommer jag ihåg att de första jag sa var "det gör ont på högra sidan" sen somnade jag om och vaknade några timmar senare, fortfarande brutalt ont i mina högra sida av magen. Klockan var runt 21.00 när jag kom upp på operationsavdelningen och hela natten var brutal. Edan har alltså bara tagit i halva kroppen så halva min mage var i princip helt obedövad. Vid 5 på morgonen sa jag till och då fick jag alvedon och kunde somna litegrann men vid 8 på morgonen fick jag säga att se inte funkade. Då kom en annan narkosläkare och sa att han skulle testa lägga om edan för att få en mer jämn smärtlindring. Tack gode Gud för den karln som satt om bedövningen. Sen dess har smärtan gått att hantera och jag ändå känt mig rätt pigg. Självklart svårt att stå, gå och röra mig i sängen men dom har ju gjort en stor operation. Mycket större än jag förstår.
Dagen igår var trög. Bedövningen blev bra till slut men det var undersökning efter undersökning hela dagen. Vid kvällen piggade jag på mig och åt mat och kikade idol. Efter nyheterna var jag oförskämd och skickade hem hela sällskapet för att jag var så trött! Somnade och sov i princip hela natten förutom de 2 ggr de kom in och gjorde prover. (Görs var fjärde timma) så sov gott för första gången på veckor. Så jäkla välbehövligt. Idag har jag så gott som känt mig som en ny människa. Har orkar gått två varv runt korridoren (dock med sån stödvagn), har suttit när jag ätit osv. Helt klar en märkbar förbättring.

Påsen sitter ju liksom på plats och idag har jag faktiskt tittat till hur de ser ut på magen när de bytte påse. Såg betydligt bättre ut än jag hade förväntat mig. Självklart lite läskigt då min tunntarm sticker ut utanpå magen men helt klart bättre än förväntat. Ärret på magen från operationen kommer nog bli lagom fint också 🙈 Cirka 10-15 cm rätt över min lilla mage.

Som ni vet har vårt husbygge och inredningplaner vart det enda som jag surrat om den sista tiden.

Jag och min lilla familj åkte till syster k Helsingborg där alla blev dundersjuka i magsjuka. Vi fall som furor och på mig ville de inte släppa. Jag bajsade och bajsade och bajsade, dygnet runt verkligen!

Efter 1,5 vecka kom pappa och körde mig på sjukhuset för att det inte funkade längre. Läkarna trodde ju givetvis som vi andra att jag fått någon bakterie som inte ville släppa min kropp. Efter några fruktansvärda dagar på infektionskliniken fick vi svaret att inga bakterier fanns så på det planet var allt normalt. Jag tror detta var en onsdag och jag hade så ont i magen så jag satt och grinade och skrek samtidigt som jag bajsade och spydde samtidigt. Den senaste veckan har jag levt på morfin.

På torsdagen kom en läkare från mag och tarm och sa att de skulle göras en röntgen på tarmarna. Sagt och gjort, de gjordes och man kunde se att de var inflammerade. Nu kan jag vara lite dagvild men om jag inte minns fel så fick jag på fredagen göra en koloskopi, man går Alltså upp med en kamera i rumpan och kollar hur tarmarna ser ut. Direkt efter undersökningen kom läkaren till mig och sa "vi visste att de var inflammerat, men att det såg så illa ut kunde vi verkligen inte föreställa oss" han förklarade lite hur de skulle gå till väga och att de skulle börja med att sätta in en ganska stor dos kortison för att försöka få koll på inflammationen. Funkade inte det fanns det en medicin till och funkade inte den är det enda utvägen att sätta en stomipåse på magen.. När han sa det bröt jag ihop. Tänkte att Sebbe skulle lämna mig, att livet var slut och att jag aldrig mer kommer kunna skaffa barn..

Nu ska jag äta frukost men fortsättning följer. Ni som är känsliga BÖR INTE LÄSA fortsättningen för jag tänker inte snåla med info.
Tack för mig!