1 år!
0 kommentarer
Ett år har det redan gått sedan jag opererade bort den där ruttna tjocktarmen. Livet känns för det mesta rätt så fantastiskt utan den men ibland vill jag att någon ska väcka mig.
Hade det kunnat vart som det är nu hade jag trivts. Men jag vet ju att jag kommer MÅSTA operera mig igen och jag vill inteeee. Det känns lite som att välja mellan pest eller kolera som jag sagt innan. Antingen koppla ihop grejerna igen eller operera bort hela ändtarmen och sy ihop hela skiten.
Var hos doktorn häromdagen och kollade ändtarmen igen. Den är väl fortfarande lite inflammerad (även om det såg helt ok ut) men det är ju fett drygt. Får springa på toa hela tiden för att jag känner mig akutbajsis. Linus kom på häromdagen att vi ska kalla Rune för B1 och den "normala" vägen för B2. Så nu säger jag "det trycker på i B2" och då vet Sebbe att det bara är att resa sig från toan om han sitter där. Ganska sjukt att det är undefär samma mönster som när jag hade hela tarmsystemet på plats. Jag skulle ge det några veckor och blir det inte bättre med dessa toabesök så skulle de remittera mig till medicinarna.
Innan operationen sa kirurgen att ändtarmen för det mesta läker ut när det inte hela tiden blir "matad med bajs", så nu på sjukan frågade jag om det inte var märkligt att den fortfarande är inflammerad. Näe, förstår ni. Ändtarmar är så rackarns kräsna att dom är till för att det SKA komma bajs där men bara i perfekt mängd då tydligen. Och när det inte kommer något alls när blir den inflammerad för det. Alltså, vill den ha bajs eller inte känner jag ändå?
När man har operarat sig så hamnar man per automatik på kirurgernas "bord" men är man svårbehandlat (alltså kanske behöver starkare mediciner för röven) kan man bli tillbakaskickad till till gastromedicin. Det är ju inte hållbart att springa på toa typ 10 gånger per dag. Vad ska man egentligen jobba med då?
1 år. Sjukt vad tiden går fort...
Kommentarer
Trackback
