Toppar och dalar, hit och dit.

Gabriella Toresson / 05 Januari, 2017 kl 21:38 / Ulcerös Kolit
2 kommentarer


Vi alla har dem någon gång, toppar och dalar. Jag tycker ändå att jag som en nyligen stomiopererad  25-åring haft otroligt få dalar. De få jag haft har kanske varit de djupaste dalarna jag någonsin haft. Jag har haft ett mycket dal-fritt" liv och det får man ju tacka gudarna för, så egentligen är kanske de dalar jag haft på sista tiden inte särskilt djupa. 
 
Ibland när jag kommer på mig själv gnälla eller tycka synd om mig själv pga ni vet vad, så brukar jag nästan skämmas över mig själv. Hur kan man som en fullt frisk person gnälla över nått så fånigt som en påse på magen. Det finns ju alltid alltid någon som har det värre än vad jag har. Kan man ens säga att jag har det dåligt? Min kropp har inte mått såhär bra på många många år. Så länge jag kan minnas har jag faktiskt haft knas med magen. Man kan helt enkelt säga att jag inte minns sist min kropp mådde såhär prima!
 
MEN jag önskar SÅ fruktansvärt mycket att den hade fungerat som den ska utan allt detta. Och jag blir så fruktansvärt ledsen, grin-ledsen till och med, när jag tänker på allt jag och denna stackars kropp har fått stå ut med de senaste åren. Jag har svårt för att tillåta mig själv  att vara ledsen faktiskt eftersom att det alltid finns någon som tänker "tänk om jag kunde byta med henne, hon ska vara glad att att det bara var...." och som jag sa, då får man skämmas. Jag är så tutelad till detta, 6 av 7 dagar är allt topp och jag tycker det är fantastiskt att slippa ha ont i magen, kunna gå ut utan att fundera på om man ska bajsa ner sig innan man kommer hem igen och äta vad jag vill utan att behöva spendera natten på toan. Men sen kommer den sjunde dagen och allt känns skit, jag vill bara att någon ska väcka mig ur den knasigaste mardrömmen jag någonsin haft. Önskar att jag kunde få titta mig i spegeln utan en stor grå påse på min högra sida osv osv...
 
Att vara en magmänniska är ju aldrig roligt, speciellt kanske inte som tjej. Nu är ju jag som jag är och det är ju verkligen en himla tur. Men om jag hade varit lite mer finkänslig hade jag aldrig någonsin kunnat träffa Sebbe. Ni vet när jag skulle börja sova över hos han, det var ju inte så att jag kunde hålla mig ett dygn om jag blev bajjig. Vi snackar 30 sekunder annars skulle jag ha skitit i trosorna.  Och det är ju inte så ärtigt, varken att skita ner sig eller  att säga att man måste gå på toa för tionde gången den dagen. Och speciellt inte till någon man är nykär i. Så varje gång jag behövde gå på toa körde jag in Sebbe i sovrummet och slog på högsta volym på sterion. Så många gånger Sebbe fick äta sin frukost i sängen den första tiden. 
 
Jag tror att folk tror att dom förstår hur jag och min mage har mått men helt ärligt så tror jag inte att någon som inte varit med om det själv förstår hur fruktansvärt dåligt jag har mått. Så många förmiddagar och nätter jag spenderat på toaletten, i princip dubbelvikt och med käkarna hårt ihopbitna pga smärta. 
 
 
Man ska passa sig för att gnälla. Det finns alltid någon som har det värre! 
 
Sebbe gjorde ett tappert försök i USA att få min mage att bli en normal sådan.
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Vill bara säga att det finns alltid någon som har det värre men du är viktigaste personen i ditt liv, och det värsta är det värsta för dig. Oavsett vad! Man måste förstå det att all ångest är lika viktig.

2017-01-12 @ 23:31:55
Postat av: Anonym

Känner inte dig alls utan hittade dig via instagram, och helt baserat på att jag inte alls känner dig tycker jag du verkar vara en otrolig kämpe och dessutom positiv! :) Men vem har sagt att man inte får bryta ihop ibland? Det finns ju alltid nån som har det värre men man vet ju bara om sin egen verklighet liksom. Heja dig! :) /Maja

2017-01-23 @ 13:28:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback