Som ni vet har vårt husbygge och inredningplaner vart det enda som jag surrat om den sista tiden.

Jag och min lilla familj åkte till syster k Helsingborg där alla blev dundersjuka i magsjuka. Vi fall som furor och på mig ville de inte släppa. Jag bajsade och bajsade och bajsade, dygnet runt verkligen!

Efter 1,5 vecka kom pappa och körde mig på sjukhuset för att det inte funkade längre. Läkarna trodde ju givetvis som vi andra att jag fått någon bakterie som inte ville släppa min kropp. Efter några fruktansvärda dagar på infektionskliniken fick vi svaret att inga bakterier fanns så på det planet var allt normalt. Jag tror detta var en onsdag och jag hade så ont i magen så jag satt och grinade och skrek samtidigt som jag bajsade och spydde samtidigt. Den senaste veckan har jag levt på morfin.

På torsdagen kom en läkare från mag och tarm och sa att de skulle göras en röntgen på tarmarna. Sagt och gjort, de gjordes och man kunde se att de var inflammerade. Nu kan jag vara lite dagvild men om jag inte minns fel så fick jag på fredagen göra en koloskopi, man går Alltså upp med en kamera i rumpan och kollar hur tarmarna ser ut. Direkt efter undersökningen kom läkaren till mig och sa "vi visste att de var inflammerat, men att det såg så illa ut kunde vi verkligen inte föreställa oss" han förklarade lite hur de skulle gå till väga och att de skulle börja med att sätta in en ganska stor dos kortison för att försöka få koll på inflammationen. Funkade inte det fanns det en medicin till och funkade inte den är det enda utvägen att sätta en stomipåse på magen.. När han sa det bröt jag ihop. Tänkte att Sebbe skulle lämna mig, att livet var slut och att jag aldrig mer kommer kunna skaffa barn..

Nu ska jag äta frukost men fortsättning följer. Ni som är känsliga BÖR INTE LÄSA fortsättningen för jag tänker inte snåla med info.
Tack för mig!