Sen jag kom från sjukhuset har mitt tålamod och mitt humör verkligen vart så långt ner på botten de går att komma. Minsta lilla motgång har fått mig att bli ett monster. Min man och min fantastiska mormor, som varit med oss i Karlstad sen jag blev utskriven, har fått sig både en och två utskällningar. Helt fruktansvärt, jag vet. Och dom har absolut inte förtjänat något av det. Ett exempel var när S hade handlat med sig mat hem efter en träning och skulle laga enchiladas, en rätt som jag verkligen diggar. Nu var de ju bara så att denna rätt innehåller en del rödlök och lök är inte optimalt för mig att äta. Så jag blir, bokstavligt talat ett monster och frågar hur fan han tänker och att han minsann får åka och handla något annat. Sen hoppar jag in i duschen. Väl där inser jag ju hur hemskt det är att jag beter mig så, så jag får ropa in honom och säga förlåt och att det blir jättegott men att jag egentligen inte ska äta så mycket lök. Han lagade och jag åt. Ljuvligt gott.

Min och Sebbes senaste smskonversation ☝🏼 han längtar nog mycket efter som fru! 🙈