Min mage är ju ibland ganska problematisk. Sen jag flyttade till Växjö har den mestadels vart under all kritik. Därför har sebbe börja kalla de för "växjömagen".

Första veckan jag tillbringade här i somras hade jag SÅ sjukt ont i magen.

Mina magproblem kan katagoriserias i två ont, de första är: magknip(som kommer och går), måste ha en toa nu annars skiter jag ner mig. Ursäkta, men utan toa skulle jag bajsa ner mig. Och den andra är: ihållande värk i övre magen (växjömagen).

Iaf under första veckan i Växjö så var det kategori nummer 2. Jag åt inte mycket mat under den första veckan. De var andra gången som jag var riktigt orolig för vad det egentligen är för fel. Första gången var när jag kom hem från Usa och då hade jag så jävla ont i magen i ungefär en vecka också, den gången kunde jag nästan inte göra nåt. Jag ville helst bara ligga i fosterställning i sängen, spydde lite då och då och ni som läst bloggen länge vet ju att jag fick besöka doktorn (för 1000 gången i ordningen)  och det konstaterades att jag har magkatarr och fick medicin. Iaf, första veckan i växjö var liknande och jag knaprade dom där tabletterna jag fick från doktorn men de ville inte gå över. Men däremot, så fort jag kom hem till Sundsvall var magontet som bortblåst.. Nu på sista tiden har magen ändå (pepparpeppar) vart BRA! Jag åkte ju hem till Sundsvall förra måndagen och i lördagskväll/natt/söndagen hade jag så jäääävla ont i magen och tog för första gången på länge en magtablett igen. Jag smsade Sebbe på lördagnatt och gnällde över min mage. Fick "växjömagen" till svar. Nåja, nu när jag väl är här så är den ganska ok! :) 

Min lilla kista har gått igenom rätt mkt undersökningar eftersom att jag under vissa perioder skiter mkt blod. Det är INTE lite blod på pappret utan det ser typ ut som att man har styckat en människa ovanför toaletten. I början var jag såklart orolig för det, när man googlar får man bara massa svar man inte vill ha (läs cancer) och det var ingen doktor som trodde/tog mig på allvar. Till slut blev jag så jädra less på att doktorerna sa att mina mage var känslig(kom igen, så mkt hade jag redan fattar) så jag tog helt enkelt en bild på toaletten efter att jag vart där. I toan var såklart inget bajs utan bara blod. Vid nästa besök hos doktorn var jag helt enkelt tvungen att visa bilden för att dom skulle fatta att jag menade allvar! Då blev de fart på dom minsann!

 

Först blev jag kallad på en rektoskopi, då lägger man sig lite gulligt på en brist och får en slang uppkörd och dom kollar 15 eller 30 Cm (kommer inte exakt ihåg) av ändtarmen. Samtidigt som dom kollar pumpar dom upp luft i tarmen för att den ska bli större och dom ska kunna se bättre. Att bli uppblåst ( bokstavnligt talat) gjorde väldigt ont. Nåväl, allt var bra under denna undersökning men dom tyckte ändå att jag skulle göra en koloskopi, så de blev jag kallad på. Och jag är GLAD att jag inte visste vad som väntade. Hade jag vetat hade jag krävt att få bli sövd. 

 

När jag väl blev kallad till koloskopi var jag hellugn, jag hade googlat lite om hur de gick till och de kändes som ingen match för mig. Den här undersökningen liknar rektoskopi fast dom undersöker hela tjocktarmen med en kamera som dom stoppar upp bakifrån :P

Dagen innan fick jag dricka 4 liter lakseringmedel för att hela tarmen skulle vara tom! De smakade skit och jag fick verkligen kämpa för att få i mig det. Mamma följde med mig till sjukhuset men stannade i väntrummet, jag gick in i undersökningsrummet och dom frågade om jag ville ha lugnande innan dom skulle sätta igång. Jag frågade om de gjorde ont och dom svarade att vissa kan uppfatta de som obehagligt, men jag tackade ändå nej till det till en början eftersom jag kunde välja att få de senare under undersökningen om jag inte skulle palla det. Sen var de bara att "klä av sig på underkroppen" och hoppa upp på sjuksängen. Alltså, jag hann inte mer än få in den där jävla slangen innan jag bad om lugnande. Alltså värre smärta har jag ALDRIG upplevt, de gjorde så sjukt ont! Jag kan inte säga att de inte gjorde lika ont efter att jag hade fått lugnande men jag minns däremot inte hur länge de höll på. De gjorde ont men jag har absolut ingen tidsuppfattning. Jag kommer ihåg att jag skrek av smärta och tänkte "varför fick mamma inte följa med in". När de var klart fick jag höra att allt såg bra ut *pust* men att jag ändå skulle lämna några avföringsprover. ( vet inte hur många jag lämnat sammanlagt) När jag kom ut till väntrummet där mamma satt frågade hon om de var jag som hade skrivit så hemskt. Svar JA! Hehe..

Tiden gick och rätt som de var fick jag sms om att jag hade ett paket att hämta på hemköp i Granlo. Jag blev överlycklig och trodde att Iza och Linus eller Sebbe hade skickat ett paket till mig. Men icke, de var bajsprovrör som var i paketet. Kul. Menmen, vad ska man göra. Det var bara ner i skiten och gräva för att sedan skicka de till dem som skulle undersöka det. Efter ett tag blev jag kallad till Medicinmottagningen där jag skulle få höra om proverna. Eftersom att det ena provet visade lite onormalt så skulle jag bli skickad på en magnetröntgen. Jag bad om att få komma så fort som möjligt eftersom att vi skulle flytta till USA på hösten. Och de gick fort, måste fått gå om flera i kön.

 

Bara någon vecka senare fick jag göra min magnetröntgen. 

Iza följde med mig dit. Väl där hade jag 1-2 (?) timmar på mig att dricka en såkallad kontrastvätska och även den smakade SKIT!!!! Vet inte hur mkt jag drack av den men iza peppade mig medans jag drack och tjöjdes omvartannat. Hehe, jag drack inte allt utan spillde ut lite i slasken (jag vet, dumt och de hade kunde förstört allt, men de gjorde de inte) Även bilderna från magnetrötgen såg bra ut!

Många som har magproblem bävar säkert för att göra sånna här undersökningar. Jag ska inte låtsas som att det är kul. Men jag SKÄMS INTE. Jag skäms inte för att lägga mig på en brits för att bli kollad i tarmen. Det är inte kul men jag skulle kunna göra de igen om doktorn tyckte att de behövdes. Jag skulle inte tveka en sekund. Det finns ju hjälp att få så varför inte ta den för att man känner sig obekväm. Jo, de är fett obekvämt men man får tänka att det är deras jobb och att de finns SÅ MYCKET VÄRRE SAKER MAN KAN GÖRA. Man kan ju verkligen inte rå för att man har ont i magen (eller vart som helst förresten). Jag har ju ingen statistik på att folk nu då inte vill göra sånna här undersökngar men jag kan tänka mig det för det är inte kul. Men att gå och oroa sig är så jävla mycket jobbigare än att få en kamera uppkörd i tarmen.

Ibland kan jag tycka synd om mig själv när jag går på stan och får ett akut magknip och bara måste ha en toa. Än värre om jag inte vet var närmsta toa finns. 

Ibland brukar jag tänka att det är inte kul men magproblem, speciellt inte som tjej. Det är mer ok att en kille bajsar än att en tjej gör det, (varför?)

I början när jag och Sebbe var tillsammans, det var mitt i hela den här undersökningsperioden som vi blev tillsammans och varje gång jag vaknade så vaknade jag av ett magknip och var tvungen att SPRINGA till toan. Oftast satt Sebbe och åt sin frukost så jag tvingade in han i sovrummet och drog på högsta volymen på tvn bara för att jag skämdes. Han visste ju att jag skulle göra nr2 men jag ville såklart inte att han skulle höra. Nu efter 3 år förstår jag inte hur jag orkade. När man har äkta magproblem kan man inte dölja det. Så är de bara! 

 

Nu vet jag inte ens varför jag skrev ett sånt här långt inlägg och förmodligen är inte ni ens intresserade av att läsa om bajs och tarmundersökningar. Men jag gjorde det ändå bara för att jag inte skämt för att berätta om det. Och om det nu är någon av er som har risig kista så är de ingen vits att skämmas eller försöka dölja det. För det är inget att skämmas för. Punkt. 

 

Orkar inte ens läsa igenom all text, så jag reserverar mig för felstav och felskrivningar. 

 

// Gabriella som är för öppen för att bry sig.