Jag träffade en 18-årig tjej som älskar glass. Hon har obotlig cancer och jag är hennes idol.

Måndag-Torsdag: Jag lufsar omkring hemma i trasiga yllestrumpor från Dressman, repar lite, bistår rörmokaren och lyckas till slut leverera ett godkänt svar på frågan "Vad är fördelen med att vara gravid?" nämligen "Älskling, du slipper ju mens!".

Fredag-Lördag: Befinner mig mitt i händelsernas centrum Örnsköldsvik och det är precis som alla andra vittnat om ett enda stort kaos och mediajippo. Jäkligt kul med andra ord.

Söndag: Jag reser med bil från Örnsköldsvik till Umeå tillsammans med organisationen Min Stora Dag. Vi är på väg till Umeå Sjukhus för att träffa en nybliven 18-åring som älskar glass. Just den här 18-åringen har obotlig cancer, och jag är hennes idol.

Jag har aldrig varit så tumultartat nervös i mitt liv. Vad får man säga? Tänk om man råkar säga något dumt som gör henne ledsen? Tänk om jag börjar gråta och bara lägger en illapassande sordin över en redan dimmig stämning? ”Det gör inget” sa Min Stora Dag och kramade mig varmt.

Och det gjorde inget. Redan när jag steg in genom dörren till sjukhusrummet stod det klart att inget skulle gå fel den här eftermiddagen. Där satt en hårlös flicka i en säng och jag drog av mig mina stora vinterkängor och kröp upp, vi kramades lite och hon berättade om sin sjukdom.

Hon är den enda i landet som har cancer i hjärtat. Cancern har spridit sig till lungorna som vätskefyllts och omöjliggjort vidare strålbehandling. Fyra gånger sedan insjuknandet i april har hon fått en definitiv dödsdom och lika många gett sig fan på att inte dö. Samma jävlar anamma självdränerade nyligen, till läkarnas förstummelse, ena lungan.

Hon berättade om när hon varit på Sundsvalls gatufest och missat min spelning för att hon stod i kön till bungyjump. Men att hon hade vågat släppa taget och hoppa när hon hört mig på avstånd sjunga ”Fear No Darkness, Promised Child” och att det minnet fortfarande fungerade som något slags livlina. Att mitt stundande besök gjort att hon velat äta riktig mat för första gången på två månader. Att hon kände sig starkare.

Jag insåg att jag fått en ny idol. Att få bevittna hennes styrka på nära håll är något av det mest omtumlande jag varit med om. Och att hon lyckats finna kraft genom mig är så stort att det inte går att ta in. För jag är inte lika stark som Nina.

Sedan var det dags att gå till lekterapirummet dit hon bjudit in sina trettio bästa vänner till glassfest med Timo. Jag spelade några låtar så gott jag kunde. Känslorna ville liksom inte låta de rätta sladdarna kopplas till hjärnan ordentligt så jag glömde bort texterna till alla mina låtar. När sladdarna till slut kopplade så blev det total kortslutning istället och jag kände mig nära kollaps. Jag blev så utmattad att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av mig själv, så jag gick till min nya idol. Hon bara log upp mot mig och sa ”tack” och vi kramades. Där och då strömmade en märklig energi genom oss båda. En obegriplig känsla. Eller kanske väldigt enkel: Herre Gud vad människor är häftiga.

Timo Räisänen

Tänker ofta på dig och hur orättvist livet är!